Marwin, Simson och Svarta Sara.
INTUCH SUVCH NUCH SV-90 SV-92 SV-93 Nuit´s Moonraker "Marwin" På fotot knappt 2 år och ännu ej i full päls.
Sista utställningen. Som blivande 15- åring vann Marwin BIS veteran av alla raser på Stockholmsmässan och kavlificerade sig till veteran of veterans på Grand hotell. Han var äldsta deltagaren i den spektakulära showen.
Historik
Det var en gång för väldigt länge sedan som jag sökte jobb på en kennel, närmare bestämt på Yvonne Hanséns Kennel Nuit’s, som låg i Tungelsta. Den enda besvikelsen som vilade över mitt nya arbete var att det var taxar jag skulle se efter. Jag var ju mer intresserad av stora, häftiga hundar som Doberman eller Siberian husky, absolut inte små ettriga taxar.
Nåväl, jag åkte ut till kenneln och blev fullkomligt överfallen av en mängd långa, kortbenta krabater med blöta tungor och glatt viftande svansar. Snabbt insåg jag vilka jag hade att göra med, ett gäng envisa och uppkäftiga små hundar som absolut skulle ha det sista ordet. Efter detta möte fanns ingen annan ras än de vackra, envisa långhåriga taxarna.
Efter många lärorika sommarlov och helger tillsammans med taxarna tog skolan äntligen slut och jag kunde köpa min första egna långhåriga tax, Nuit’s Jumping Jack ”Muck”. Tyvärr var det så sorgligt att Muck blev påkörd i unga år och han repade sig aldrig efter det.
Jag bestämde mig för att jag ville ha en ny kompis så jag hämtade min älskade ”Marwin”, Nuits Moonraker. Lilla Marwin tyckte inte om att vara ensam, då formade han munnen till ett o och sjöng, något våra grannar aldrig lärde sig att uppskatta.
Marwin var en stjärna... en av de vinstrikaste långhårstaxarna i Sverige genom tiderna. Marwin och jag har haft så mycket roligt tillsammans i och utanför ringarna. Han är fortfarande och kommer alltid att vara en ledstjärna vad gäller exteriör och mentalitet, min idealtax.
Jag blev så småningom tvungen att stjäla hem hans mamma ”Svarta Sara” till sällskapsdam.
Sara var nog den lugnaste och mest självsäkra tax jag har träffat, hon hade en gudomlig mentalitet men ack så envis. Hon löd under smeknamnet Sara tvärstopp, hade hon bestämt sig för att sitta så satt hon, sen spelade det ingen roll om det var i en utställningsring eller på en cykeltur.
Sara, eller Havreängens Dark Lady som hon egentligen hette, blev senare stamtik till min kennel: Red Top’s.
Min start på kenneln kunde nog inte varit bättre än den jag hade, alla timmar och all kunskap jag fick hos Yvonne Hansén har varit guld värt, lägg därtill en sagolik stamtik...